Jukka Jalasvuori: Uppstarten av nödcentralsverksamheten förändrade myndigheternas ledningssystem

Jukka Jalasvuori från Jyväskylä arbetade på Nödcentralsverket mellan 1996 och 2013. Han var chef för Mellersta Finlands försöksnödcentral och hade en polisutbildning i bakgrunden.

– Jag var länskommissarie vid polisbyrån i Mellersta Finlands länsstyrelse 1995 när beslutet att Mellersta Finland skulle ansluta sig till nödcentralsförsöket fattades. Under förberedelserna inför försöket utsågs jag till specialplanerare vid polisbyrån och fick bland annat i uppdrag att planera på vilket sätt polisen skulle inlemmas i nödcentralsverksamheten och hur polisen skulle ledas i den nya modellen.

Jalasvuori ser tillbaka på polisverksamhetens mångfacetterade historia och tiden då polisen fortfarande hade ett eget nödnummer.

– Det var vanligtvis erfarna poliser som skötte jouren på polisens nödnummer. Det var också de jourhavande som i stor utsträckning ledde polisens fältverksamhet och fattade beslut om att larma polispatruller till platsen för en händelse. Så gjorde man i hela landet fram till 1996, berättar Jalasvuori.

Efter att nödcentralsverksamheten hade kommit igång förändrades polisens sätt att arbeta kraftigt och frågan var: hur skulle polisen införlivas i den nya modellen? Det ledde till krav på förändringar i polisens ledningssystem.

– En erfaren jourhavande polis ersattes av en nödcentralsoperatör och då uppstod frågan vem som skulle leda polisens verksamhet. Nödcentralsoperatören kunde inte göra det eftersom operatören inte hade specialkunskaper om polisverksamheten. Det behövdes därför en förändring av polisens ledningssystem. Inom polisen inrättades en befattning som fältchef med uppgift att leda polisens larmverksamhet i det aktuella området. Nödcentralsoperatörens uppgift blev att tillhandahålla och förmedla den information och lägesbild som operatören hade fått under nödsamtalen, så att dessa uppgifter kunde utgöra grund för fältchefens beslut. Den här verksamhetsmodellen är nu etablerad, konstaterar Jalasvuori.

Ett liknande tillvägagångssätt infördes också inom akutvården och räddningsväsendet.

– Även akutvården fick en egen fältchef, och det är nu vanligtvis en läkare som leder akutvårdsverksamheten. Räddningsväsendets chef hade däremot alltid jobbat på fältet. De hade en tradition med en kommandoplats, som man kallade kommandosten, från vilken fältledningen 
såg och ledde verksamheten, förklarar Jalasvuori.

Förändringen gick framåt tack vare att expertis uppskattades

Som ett resultat av försöksnödcentralerna infördes den av polisen testade modellen i hela Finland. Jalasvuori påminner om att en förutsättning för att modellen skulle bli framgångsrik var att expertis uppskattades.

– Förändringen drevs framåt av att processen inte ledde till en kamp om prestige, utan alla hade det gemensamma målet att skapa en välfungerande modell för nödcentralsverksamheten och alla aktörer uppskattade de andras 
expertis. Det var en av de främsta anledningarna till att nödcentralerna accepterades som en egen verksamhet i kedjan av hanteringen av nödsituationer, säger Jalasvuori.

Vid planeringen av nödcentralsverksamheten och dess förvaltning tog man modell av bland annat Gränsbevakningsväsendet, som samarbetar med många olika myndigheter.

– Under försöksfasen av nödcentralsmodellen ville ingen säkerhetsmyndighet underställas en annan organisation. Nödcentralsverket inrättades därför som en serviceorganisation med 
uppgift att vara serviceproducent för alla säkerhetsmyndigheter.

När den nya typen av nödcentralsverksamhet hade inletts kunde de som hade haft jour på polisens eget nödnummer övergå till fältarbete eftersom de inte längre behövde bevaka telefonen. En del av dem gick senare över från polisen till Nödcentralsverket för att arbeta som nödcentralsoperatörer. 

– Nödtrafiken koncentrerades effektivt till nödcentralerna, vilket gjorde det möjligt för andra säkerhetsmyndigheter att frigöra personal för sina andra kärnuppgifter. Nödcentralsoperatörerna utför sitt arbete effektivt och betjänar alla säkerhetsmyndigheter.

Modell av bästa praxis i andra länder

Enligt Jalasvuori var det internationella samarbetet mycket viktigt när den nuvarande nödcentralsmodellen utformades. När han planerade hur polisen skulle tas med i nödcentralsverksamheten kunde han ta modell av polisverksamheten i bland annat New York och Miami. Jalasvuori minns att han senare, under ett besök på ett EU-expertmöte i Bryssel, diskuterade den nätverksbaserade verksamhetsmodellen med företrädare för SOS Alarm i Sverige.

– Svenskarna var intresserade av hur vi i Finland hade lyckats få alla säkerhetsmyndigheter som samarbetspartners till nödcentralerna. Med denna modell var vi föregångare i världen, som andra använde som förebild.

Samtidigt talade vi om ett projekt som då pågick i Sverige: man reformerade den nätverksbaserade verksamhetsmodellen med målet att samtal automatiskt skulle överföras till vilken som helst nödcentral.

– Svenskarna berättade om sin plan och vi satte upp samma modell som mål för oss i Finland. Med andra ord har även den nuvarande nätverksbaserade nödcentralsmodellen, där nödsamtal överförs till vilken som helst nödcentral på det finska fastlandet, sina rötter i välfungerande internationella kontakter. Idag är nödcentralsverksamheten mycket effektiv och snabb, konstaterar en nöjd Jalasvuori.

Nödcentralsverket 20 år 

År 2001 inrättades en ny statlig myndighet: Nödcentralsverket. Då fick man en unik nödcentralsservice till Finland, där ett ämbetsverk tar emot alla nödmeddelanden via ett nödnummer, behandlar uppgifterna och larmar de nödvändiga enheterna genom samma datasystem. Före Nödcentralsverket svarade flera regionala nödcentraler och polisens larmcentraler på nödsamtalen.