NÖSCENTRALSVERKET

Historia

"" Nödcentralsverksamhetens rötter 

I Nödcentralsverkets vapen finns ett trippelberg i silver som förhöjts med en blå sköld. Från trippelberget stiger en gyllene flamma. Vapnet skildrar signaleringen med vårdkasar, där nödcentralsverksamheten har sina rötter. Redan i forntidens Finland behövdes ett system som varnade om en hotande fara. Vårdkasar tändes på fornborgar och i borgar i vilka man också tog skydd för hotet.  

Nödcentralsverksamheten på 1900-talet 

På 1800-talet organiserades polisen i polisinrättningar. Samtidigt grundandes frivilliga brandkårer (FBK). Brandkårerna omvandlades småningom till kommunala organisationer som städerna upprätthöll. När telefoner började bli vanliga på 1900-talet var det möjligt att ringa hem till länsmannen eller bypolisen. Brandkåren larmades med allmänna brandtelefoner.  

På 1970-talet blev kommunerna skyldiga att inrätta regionala brandlarmcentraler. Till följd av den nya lagen grundades sammanlagt 58 brandlarmcentraler i Finland. År 1983 gjordes en ändring i lagen. Brandlarmcentralerna omvandlades till nödmeddelandecentraler och deras uppgifter kompletterades med mottagning av nödmeddelanden som gällde social- och hälsovården. När poliserna fick en arbetstidslag, grundades också jourer i polisdistrikten. Som mest hade polisen 90 jourställen, men till följd av häradsreformen år 1996 minskade antalet larmcentraler inom polisväsendet år till 25.   

På 1980-talet utvecklades adressystemet i Finland. Då fick alla vägar namn och alla byggnader nummer. Innan adressystemet utvecklades, måste personalen vid nödcentralerna ha stor lokalkännedom för att kunna skicka hjälpen till rätt ställe.   

På 1990-talet antecknades nödmeddelandena fortfarande med penna och papper. Då var det endast möjligt att få fram telefonnumret i nödsamtalen, och en del av nödsamtalen kunde spelas in på C-kassett. När telefonen ringde, lyfte man luren till örat och öppnade samtalet genom att trycka på en svarsknapp. Vid släcknings- och räddningsuppdrag gavs larm med siren eller med tyst larm, och ambulanser larmades med radio. Samtal som gällde polisuppdrag kopplades till polisjouren. När larmet hade getts, antecknades uppgifterna om uppdraget på en nödmeddelandeblankett, och uppgifterna gavs sedan muntligt till enheterna i radio. På en uppföljningstavla på väggen såg alla vilka enheter som var larmade till uppdrag och vilka som var lediga.  

Nödcentralsverket grundas 

Planeringen av det nuvarande nödcentralsystemet inleddes år 1992. Då inledde inrikesministeriet ett nödcentralsprojekt. Syftet med projektet var att utveckla en gemensam nödcentral för myndigheterna i Finland. På denna grund inleddes det femåriga nödcentralsförsöket (1996–2001), där man grundade fyra statliga försöksnödcentraler i Mellersta Finland, Norra Karelen, Älvdalen och i Saloregionen. Perioden med försöksnödcentraler betraktas som det första skedet i reformen av nödcentralssystemet i Finland. Personalen vid försöksnödcentralerna kom från brand- och räddningsväsendets kretsalarmcentraler och polisjourerna i regionerna.   

Efter försöket sammanslogs räddningsväsendets kommunala nödcentraler och polisväsendets larmcentraler, som verkat självständigt, och år 2001 grundades det statliga Nödcentralsverket. Genom detta fick Finland en internationellt sett unik nödcentralstjänst, där den som ringer når alla hjälpande myndigheter genom ett och samma nödnummer. I lagen föreskrevs att Nödcentralsverkets uppgift var att ta emot och bedöma nödsamtal som gäller nödsituationer och förmedla uppdrag till de myndigheter som deltar i nödcentralsverksamheten. 

Nödcentralsoperatör-
utbildningen reformeras  

Nödcentralsoperatörernas examensutbildning förnyades i anslutning till nödcentralsförsöket år 1997. Längden på studierna för den nya examen blev 1,5 år och undervisningsinnehållen utvecklades så att de motsvarade de kompetenskrav som ställs vid nödcentraler som betjänar flera myndigheter. Ansvaret för att ge utbildningen förblev hos Räddningsinstitutet, som finns i Kuopio. 

Nödcentralsverkets verksamhet utvecklas 

År 2001 övergick Finland till nödcentralsverksamhet som upprätthålls av staten, och ett nytt ämbetsverk grundades, Nödcentralsverket. Verkets första år (2001–2009) var en tid av grundande och byggarbete. I det nya ämbetsverket grundades 15 nödcentraler i följande städer: Björneborg, Helsingfors, Joensuu, Jyväskylä, Kervo, Kouvola, Kuopio, Lojo, Rovaniemi, S:t Michel, Tammerfors, Tavastehus, Uleåborg, Vasa och Åbo. Nödcentralsenheten, som styr nödcentralerna, grundades i Björneborg.  

Åren 2010–2015 genomfördes en omfattande strukturreform inom Nödcentralsverket. Förändringen konkretiserades genast i början av år 2010, då statsrådet fattade beslut om att indela Finlands område i sex nödcentralområden, vilket ledde till att de 15 nödcentralerna slogs samman till sex nödcentraler. Inrikesministern fattade ett politiskt beslut om nödcentralernas förläggningsorter och strukturreformens målsatta tidtabell. Kervo, Åbo, Björneborg, Vasa, Kuopio och Uleåborg behöll sina nödcentraler.  

Förändringarna i omvärlden, till exempel gällande digitaliseringen, befolknings- och regionstrukturen, tekniken och myndighetsfältet ökade förväntningarna på Nödcentralsverkets tjänster och kraven på dess produktivitet. Åren 2016–2020 fokuserade Nödcentralsverket på att utforma nödcentralsverksamheten i Finland till ett riksomfattande nätverk. Detta gällde både de operativa och administrativa uppgifterna. Under denna period infördes säkerhetsmyndigheternas gemensamma nödcentralsdatasystem ERICA, vilket påverkade både nödcentralernas och samarbetsmyndigheternas verksamhet. Samtidigt inledde Nödcentralsverkets ledningscentral sin verksamhet i anslutning till nödcentralen i Kervo. 

År 2020 hade de strukturella och operativa omställningarna i Nödcentralsverket gett positiva resultat och enhetliga verksamhetsmodeller användes överallt inom ämbetsverket. Efter detta identifierades ett behov att utveckla organisationskulturen, göra ledningen enhetligare och förbättra ämbetsverkets gemensamma verksamhetssätt. En fungerande arbetsgemenskap, ett bra arbetsklimat och personalens kompetens utsågs till prioriterade områden i utvecklingen. Målet var också att säkerställa en högklassig, pålitlig och jämlik nödcentralservice och att förbättra beredskapen att agera vid störningar och undantagssituationer av olika slag.  

Nödnumret 112 

Europeiska unionens gemensamma nödnummer 112 togs i användning i Finland år 1993. Europeiska rådet beslutade om införandet av 112 inom unionen år 1991 och ett förpliktande direktiv om nödnumret gavs till medlemsstaterna år 2002.   

Numret 112 valdes till nödnummer med motiveringen att det är tydligt och lätt att använda. Numren 1 och 2 finns i början på nummerserien, vilket gör det snabbare att välja dem. Det är också lätt att minnas en serie på tre siffror. Förhoppningen var att antalet felringningar skulle minska, när det fanns två olika siffror i nummerserien.  

Polisens larmnummer 10022 avskaffades när Nödcentralsverket grundades år 2011. Sedan dess har Finland haft endast ett nödnummer för brådskande nödsituationer.  

Nödnumret 112 har alltid varit ytterst välkänt i Finland, men alla människor vet ännu inte tillräckligt bra i vilka situationer nödnumret ska användas.  

  • Inlärningen fortsätter under arbetskarriären

    Nödcentralsoperatörer är olika, precis som människor i allmänhet. De lär sig på olika sätt och befinner sig i olika skeden av sin karriär. Sakkunnig Pia Latva berättar att inlärningen i nödcentralsoperatörens yrke fortsätter under hela arbetskarriären då verksamhetsmiljön förändras.

  • SV

    En arbetsdag i jourssalen

    Ledande nödcentralsoperatören Aapo Asumaniemi beskriver vad allt ingår i en arbetsdag. En lyckad återupplivning, en brottsling som blivit gripen tack vare operatörens åtgärder, en inledande släckning som förhindrat uppkomsten av större skador, ett lyckat förlossningssamtal och gråten av en nyfödd baby i luren – det är några exempel på ögonblick som gör det här jobbet värdefullt. 

  • Meddelanden som inte hör till nödnumret

    I genomsnitt vart fjärde meddelande ankommer inte på nödcentralen. Nödcentralsoperatören Anne Mäkinen beskriver  hurdana meddelandena är som inte hör till nödnumret.