Polisöverdirektör Seppo Kolehmainen.
Världens bästa trygghetskänsla
Trygghet och säkerhet handlar om livets förutsägbarhet, kontinuitet och begriplighet. Det handlar om verksamhet och statistik, men också om känsla.
I Finland upplever nästan alla (96 %) sin personliga trygghet och säkerhet som god. Upplevelsen påverkas av både de verkliga riskerna och föreställningarna om dem. Människan känner sig trygg om riskerna och farorna inte är i betydande grad närvarande eller om de är under kontroll.
Trygghetskänslan förstärks bland annat av räddningsverken, var och en själv, hälsovårdstjänster, polisen, vänner och andra närstående, familjer och släkter, gränsbevakningsväsendet och försvarsmakten.
Otrygghet och oro orsakas i sin tur av flyktingsituationen, internationell terrorism, massförstörelsevapen, klimatförändringen, organiserad brottslighet och politiska extremrörelser, trafikolyckor, internetrelaterade brott, hem- och fritidsolyckor, bränder, egendomsbrott, våld utanför hemmet, epidemier, terrorism och sexualbrott.
Trygghetskänslan är dock inte jämnt fördelad. Till exempel äldre människor är mer rädda än unga och landsbygden upplevs vara tryggare än städerna. Känslan påverkas till exempel av att man blivit offer för ett brott, av förändringarna i den säkerhetspolitiska omgivningen samt av bedömningar av myndighetsverksamheten och hur den lyckats.
Om man inte har egna erfarenheter bildar man ofta sin uppfattning utifrån den offentliga debatten.
Känslan av otrygghet kan väcka rädsla, försvaga förtroendet för andra och styra beslutsfattandet. Även om den verkliga risken för hot är liten kan rädslan för detta leda till betydande samhälleliga förändringar.
Myndigheterna måste förutse och informera om fenomenen
Hur kan vi då stärka trygghetskänslan i samhället? I polisens arbete löses största delen av uppdragen genom att tala och lyssna. Det är förmodligen också lösningen på frågan om förtroende och trygghetskänsla.
Kommunikation formar uppfattningen om risker. Myndigheterna måste förutse och informera om fenomenen på ett begripligt sätt för att trygghetskänslan så långt som möjligt ska motsvara de verkliga riskerna.
Kommunikationen får alltså inte underskatta fenomenen men inte heller skrämma i onödan. Den måste vara realistisk och stödja samhällets enighet och mentala kristålighet. Den ska ske över flera kanaler, vara rättidig och tillförlitlig.
Utmaningen består i den polariserade och problemfokuserade samhällsdebatten, oförutsägbarheten och snabbheten hos sociala medier, viljan att ta emot budskap som stärker de egna värderingarna, bubblorna som teknik och algoritmer skapar, oavsiktlig och avsiktlig spridning av felaktig information samt dess inverkan på yttrandefriheten och medieläskunnigheten.
Tänk om man inte litar på myndigheterna och medierna?
Enligt en färsk undersökning som inrikesministeriet låtit göra går förtroendet för säkerhetsmyndigheterna och medierna i viss mån hand i hand. Antingen litar man på båda eller inte på någondera.
Ur samhällets synvinkel är den sistnämnda gruppen särskilt utmanande: Hur kan vi stärka förtroendet om vi inte kan få till stånd en fungerande dialog?
Polisyrkeshögskolan genomförde i fjol ett forskningsprojekt om samhällelig kommunikation. I projektet kartlades de strukturella och kulturella hinder som hindrar myndigheterna – i detta fall polisen – från att aktivt delta i samhällsdebatten. Frågan behandlades just i polisens ledningsgrupp. Hindren ska undanröjas på alla nivåer i organisationen.
Vi deltar också i projektet Bra sagt, där man strävar efter att stärka de bästa sidorna av den finländska diskussionskulturen och skapa trygga diskussionsmiljöer.
Seppo Kolehmainen
polisöverdirektör
Polisstyrelse
