Nödcentralsverkets historia

Larmverksamhet har funnits lika länge i Finland som människor bott i ordnade, bebyggda samhällen. Det har alltid funnits ett behov av ett system för att varna invånarna för fara, såsom en fiende som närmar sig eller för en eldsvåda som brutit ut. På 1800-talet, när städerna utvecklades, började polisen organisera sig i polisinrättningar. Samtidigt uppstod också frivilliga brandkårer i städerna. Frivilliga brandkårer utvecklades till ordinarie brandkårer, när stadens stadgar gjorde brandkårer obligatoriska.

Världens första nödnummer introducerades i London redan 1937. Efter mitten av 1900-talet blev nödnummer vanligare även på andra håll i Europa, och numren började behöva separata växlar som svarade på samtalen.  Innan dess, kunde man få kontakt med polisen, sjukvårdstransporten och brandkåren endast per telefon via en telefonist anställd av postverket och genom att be hen att koppla nödsamtalet till den berörda myndigheten.

I Finland togs de första larmcentralerna i drift 1976. Larmcentralerna blev så småningom regionala centraler, och de började småningom också förmedla ambulansuppgifter. Vid denna tid var det fortfarande polisinrättningen som larmade polisenheterna, och senare började verksamheten centraliseras till polisens eget nödnummer 10022.

Anledningen till att 112 valdes till nödnummer var dess användarvänlighet och tydlighet. Genom att använda siffrorna i början av nummermenyn blir valet av nummer snabbare och genom att använda två olika siffror istället för en så minskar antalet felringningar avsevärt. Den tresiffriga serien är också lätt att komma ihåg.

År 1982 införde Finland det allmänna nödnumret 000, som kopplades till de regionala nödcentralerna. De förmedlade uppdrag till sjukvården och brand- och räddningsmyndigheterna.
År 1991 införde Europeiska unionen det gemensamma nödnumret 112 och Finland var bland de första att ratificera och börja använda det 1993. Ursprungligen valdes 112 till nödnummer redan år 1972. Syftet var att komplettera de nationella nödnumren och göra brådskande räddningstjänster tillgängliga genom ett och samma nummer i alla EU:s medlemsstater.

Nödcentralsverksamheten tar form på 1990-talet

År 1993 stiftade Finland en lag om ett försök med nödcentraler. Syftet med lagen var att reformera larmverksamheten. Avsikten var att skaffa erfarenhet av om det var ändamålsenligt och ekonomiskt att permanent slå samman räddningsväsendets, akutsjukvårdens, socialvårdens och polisens nödcentralsverksamhet.

Tre år senare inleddes ett försök där nödcentralsmodellen testades på fyra försöksnödcentraler. Under försöket och på basis av erfarenheterna från det bereddes en ny lag om nödcentraler som trädde i kraft 2001. Samtidigt blev nödcentralsverksamheten statlig och de kommunala regionala nödcentralerna lades ned. Nödcentralsverket hade bildats.

Nödcentralsverket inledde sin verksamhet 1.1.2001. Mellersta Finlands nödcentral i Jyväskylä, Norra Karelens nödcentral i Joensuu, Saloregionens nödcentral i Salo och Älvdalarnas nödcentral i Ylivieska, som alla fungerat som försöksnödcentraler, anslöts till det nya ämbetsverket. År 2005 fanns det hela 15 nödcentraler på olika håll i Finland. Centralförvaltningen verkade i Helsingfors fram till 2003, då inrikesministeriet beslutade att förlägga den s.k. Nödcentralsenheten till Björneborg.

Finlands flermyndighetsmodell är unik i världen. Nödcentralsverket gör riskbedömningar utgående från nödmeddelanden och larmar olika myndigheter till platsen i nödsituationer från ett och samma nödnummer. Uppdrag från nödnumret 112 förmedlas till räddningsväsendet, polisen, akutsjukvården, socialväsendet och Gränsbevakningsväsendet.

Nödcentralsverksamheten förnyades kraftigt fram till början av 2010-talet. Nödcentraler slogs samman så att det år 2015 fanns sex nödcentraler. Målet var att skapa en nätverksbaserad verksamhet som omfattade hela Finland med undantag av Åland. I dag finns nödcentraler i Kervo, Kuopio, Björneborg, Vasa, Uleåborg och Åbo.

År 2019 infördes det riksomfattande nödcentralsdatasystemet Erica, som används av alla aktörer som deltar i nödcentralsverksamheten. Erica möjliggör den nuvarande nätverksbaserade verksamhetsmodellen, där alla nödcentraler kan ta emot samtal från vilken del av Finland som helst. Detta möjliggör jämlika och högklassiga nödcentralstjänster överallt i Finland.