Våga ringa 112

”Det viktigaste är att du ringde nödnumret nu, men du kunde ha ringt redan tidigare. Du skulle inte ha behövt vänta så länge.”

Jag tror att alla akutvårdare i sitt arbete har mött situationer där nödsamtalet inte gjorts när det varit nödvändigt. Patienten har väntat för att se om synstörningarna eller bröstsmärtan skulle gå om, eller om illamåendet skulle försvinna. Ibland är slutresultatet det ingen av oss önskar. Det är mänskligt att anta, att just mina symptom inte kan vara en sådan allvarlig situation att jag borde ringa nödnumret. Det är lätt att förbise och förneka sin egen nöd.

Ibland händer det å andra sidan att nödlinjen ringer när det egentligen inte finns nåt behov. Nyhjälplösheten kan ses även i akutvårdens uppdrag. Den vardagliga beredskapen, att man har mat i skåpet och värkmedicin för feber och smärta, är hos många bristfällig. Då kan avvikande situationer i vardagen leda till nödsamtal.

Citatet i början på texten är från ett akutvårdsuppdrag, där patienten i tio dagar väntat på att svindeln och illamåendet skulle gå om. Hen hade kunnat dricka en munfull i taget, men inte äta någon mat. Hen tog sig fram på alla fyra, men låg för det mesta i sängen. Till slut gick det inte att stanna hemma längre. Svindeln och illamåendet hade orsakats av en infarkt i lillhjärnan. Det är svårt att känna igen även för ett proffs, utan att tala om någon som inte har hälsovårdsutbildning.

Efter tio dagars väntan kan man inte längre överväga trombolys, dvs. att lösa upp blodproppen. Om patienten bara känt till att hen kan ringa nödnumret, hade situationen kanske inte försämrats. Patienten kan troligtvis aldrig mera bo självständigt hemma, vilket är otroligt sorgligt.

Känn igen nödfall och våga ringa.

Jag önskar er en trevlig nödnummervecka,

Akutvårdare Saara Vidqvist