Lagen om ett statligt Nödcentralsverk trädde i kraft 1.1.2001. Detta startade organisationen av Nödcentralsverket och den egentliga födelsedagen kan anses vara 1.4.2001 när de statliga försöksnödcentralerna, i enlighet med den dåvarande lagen om nödcentraler, blev statliga nödcentraler.

Arbetet utfördes dock redan före själva grundandet ända sedan 1992. 

Taito Vainio, Nödcentralsverkets direktör

Från brandstationers dejour till regionala larmcentraler

Vi ska dock gå ännu längre tillbaka i tiden. Som 18-åring var jag 1983 första gången semestervikarie för en brandman vid räddningsverket i Hyvinge. Då sköttes räddningstjänstens och akutsjukvårdens, eller dåvarande sjukvårdstransportens, dejour fortfarande av de som hade arbetsskift vid räddningsverket i Hyvinge. Enligt tjänstgöringsschemat var en brandman utsedd till jourhavande som tog emot nödmeddelanden och larmade enheter. Jourtjänstgöringen var 12 timmar, varefter jourhavande fick en annan uppgift under sitt skift. De mer erfarna brandmännen skötte utbildningen, vilket gjorde riskbedömningen mycket varierande. Det fanns få egentliga anvisningar. Jag hann själv också ha jour några gånger. 1985 övergick man till det dåvarande regionala larmcentralsystemet och dejouren överfördes till den regionala larmcentralen i Riihimäki. På den tiden ansågs detta i princip vara en försämring, eftersom Riihimäkiborna inte kunde känna till adresser i Hyvinge. Praktiken visade dock snabbt att rädslan var obefogad. 

Teknisk utveckling skapar nya möjligheter

På 1990-talet fanns det 58 regionala larmcentraler som ansvarade för att larma räddningstjänsten och akutsjukvården. Dessutom fanns det 75 dygnet-runt larmcentraler för poliser, det vill säga i början av 1990-talet hade vi 133 skilda larmcentraler som ansvarade för att larma myndigheterna. Vi bör komma ihåg att den telefonteknik som användes vid den tiden till stor del påverkade det sätt på vilket de ovannämnda larmcentralerna bildades. I början av 1990-talet började dock informationstekniken snabbt utvecklas och vi såg redan möjligheterna att utvidga beredskapsområdena. År 1992 inrättade inrikesministeriet ett nödcentralsprojekt som satte igång utvecklingen av den nuvarande formen av nödcentralsverksamheten. Som ett resultat av projektet utgick man ifrån att säkerhetsmyndigheternas larmtjänster ska centraliseras till en och samma nödcentral. På grundval av denna finländska verksamhetsmodell inrättades försöksnödcentraler för att få man skulle få erfarenheter om den nya verksamhetsmodellen. 

Under försöksnödcentralernas tid besökte inrikesministeriet tillsammans med samarbetsmyndigheterna också larmcentraler i Storbritannien och Tyskland år 1999, om jag kommer ihåg rätt. Jag var med på de resorna och jag kommer väl ihåg t.ex. London-modellen, där nödsamtalet först kopplades till en telefonoperatör vars enda uppgift var att fråga om den som ringer behöver hjälp av räddningstjänsten, akutsjukvården eller polisen. Efter att har fått svar kopplade operatören nödsamtalet till den berörda myndighetens nödcentral, där man sedan börja uppskatta behovet av hjälp. Med andra ord, jämfört med den nuvarande finländska modellen och modellen med försöksnödcentraler hade London-modellen en extra mellanhand. Dessutom väckte den funderingar om hur man sköter en situation där flera myndigheter behövs. 

Verksamhetsmodellen kristalliseras

I och med försöksnödcentralerna, besöken och annat utvecklingsarbete stod det klart att den finländska gemensamma verksamhetsmodellen för myndigheter är den som ska genomföras och för vilken man började utveckla lagstiftningen och verksamhetsmodellen. Utvecklingen av den nuvarande verksamhetsmodellen kom på riktigt i gång vid inrättandet av Nödcentralsverket och i början låg fokus på byggandet av 15 nödcentraler och organisationen av verksamheten. I slutet av 2005 färdigställdes 15 nödcentraler. Det upptäcktes dock snabbt att 15 nödcentraler i ett land av Finlands storlek är för många och inrikesministeriet beslutade att vi skulle övergå från systemet med 15 nödcentraler till en modell med sex nödcentraler. En omstrukturering inleddes och den slutfördes 2015. Efter detta var målet att utveckla en nätverkande nödcentralsverksamhet genom utvecklingen och implementeringen av det nya nödcentralsdatasystemet. 

Ett finländskt fungerande nödcentralskoncept

I dag kan vi konstatera att vi har framgångsrikt slutfört även delvis tuffa åtgärder. Det här får vi tacka både vår egen personal och samarbetspartnerna för. Vi har en modell med sex nödcentraler som nätverkar. Vi är dock ännu inte på den nivå som vi kommer att uppnå när vi ytterligare vidareutvecklar verksamhetsmodellen. Detta kräver att de nuvarande verksamhetsmodellerna blir mer enhetliga än nu och förutsätter ett gott samarbete med olika myndigheter. 

Dessutom kommer den senaste versionen av nödcentralsdatasystemet Erica och den ursprungligen beställda versionen att tas i bruk tidigast i höst. Tekniken kommer att fortsätta utvecklas och vi måste ständigt hållas på en nivå som gör att vi kan utnyttja den senaste tekniken som underlättar vår verksamhet. 

Förutom utvecklingen av samarbetet och tekniken fokuserar vi på den centrala delen i Nödcentralsverkets strategi, det vill säga utvecklingen av arbetsgemenskapen och kompetensen. Vi måste se till att arbetsgemenskapen och kompetensen utvecklas så att vår viktigaste tillgång personalen klarar av sina uppgifter så bra som möjligt och med högsta kvalitet. 

Jag tror själv på det finländska konceptet med en nätverkande nödcentral. Det har visat sig vara ett utmärkt system där Nödcentralsverket på riktigt fungerar som den första undsättande och skyddande myndighetslänken i den hjälpande kedjan under alla omständigheter. Det 20-åriga Nödcentralsverket inleder ett nytt decennium i sin verksamhet från goda utgångspunkter och jag tror att vi i framtiden kan producera ännu mera högklassiga, tillförlitliga och likvärdiga nödcentralstjänster dygnet runt året om.  

Taito Vainio
Nödcentralsverkets direktör