Veikko Aho: Förr var lokalkännedom en viktig del av arbetet vid nödcentralen, då vägarna saknade namn och husen nummer

Veikko Aho arbetade som skiftmästare i Ylivieska och Uleåborg åren 1998–2011. Han berättar att det på den tiden inte var ovanligt att den som ringde ett nödsamtal endast gav ett postnummer och namnet på byn. Att lokalisera uppringaren kunde därför ta en lång tid, jämfört med idag.

- Alla vägar hade inte namn och alla hus hade inte nummer. Därför kunde det vara en verklig utmaning att skicka hjälpen till rätt plats. Uppringaren kunde till exempel ange sin position med endast “300 meter öster om gränsen mellan Kärsämäki och Pulkkila”, eller be att hjälpen skulle skickas till “Virtanens hus, som ligger nära Nieminens hus i Mehtäkylä i Ylivieska". 

Enligt Aho var det särskilt utmanande att lokalisera trafik- och djurolyckor. 

- Uppringaren kunde till exempel berätta att hen började köra från Helsingfors mot Kuusamo klockan sju på morgonen, stannade för att äta i Vasikello och krockade därefter med en ren, men har ingen aning om sin position. Utifrån dessa uppgifter försökte nödcentraloperatören sedan fastställa uppringarens position för att vidarebefordra uppdraget till närmaste myndighet.

Det var viktigt att nödcentraloperatören kände till den egna nödcentralens verksamhetsområde, eftersom vägnamn och husnummer saknades.

- Lokalkännedom var en viktig kompetens för en nödcentraloperatör. Man måste känna till platserna och till och med människorna inom sin nödcentralskrets: man måste veta vem som bodde i vilket hus. I dag sker lokaliseringen väldigt snabbt, och kräver inte längre så mycket jobb, säger Aho.

Aho har jobbat vid nödcentralerna i Ylivieska, Uleåborg och en kort period också i Helsingfors. Han minns kontrasten mellan finländare i norr och söder, en skillnad som kanske finns kvar än i dag.

- I norr är tröskeln för att ringa ett nödsamtal kanske högre än i södra Finland. Jag kommer ihåg ett samtal där en bil på väg norrut från huvudstadsregionen hade fått motorstopp i Kärsämäki, varpå föraren ringde nödcentralen och sade: “Jag fick motorstopp och har lite bråttom, så kan ni skicka en helikopter?”, berättar Aho och skrattar åt minnet. 

Vi anpassar oss till förändringar med hjälp av gemensam förståelse

Veikko Aho berättar att verksamheten vid nödcentralerna har förändrats mycket under årens lopp, och att han tycker att myndighetssamarbete är mycket viktigt. Under sin karriär satsade han mycket på samarbete, både inom och utanför arbetsgemenskapen.

- Förändring innebär vanligtvis också förändringsmotstånd. Jag tror att en gemensam förståelse hjälper oss att anpassa oss till förändringar. Jag bjöd ofta kollegor från våra samarbetsmyndigheter på kaffe för att visa hur vi arbetar vid nödcentralen och vilka regler och anvisningar som gäller för verksamheten. Samtidigt fick nödcentraloperatörens röst ett ansikte. Vi drack kaffe, åt bullar och lärde känna varandra. Det här vara viktiga sammankomster, där vi kunde diskutera och reda ut eventuella oklarheter och skapa en gemensam förståelse. Det skapar en grund för samarbetet, poängterar Aho.

Ahos samarbetsförmåga kommer också fram i hans kompetens som taktisk förhandlare. Han har erfarenhet av gisslansituationer, där han några gånger också har agerat huvudförhandlare. Han satsade på samarbete också inom arbetsgemenskapen, för att upprätthålla och främja välmåendet.

Jag hade ofta UUA-dagar med min egen grupp, och jag strävade efter att prata med var och en för att fråga hur personen mår. Det var så jag ville utföra mitt jobb. Jag försökte också skapa en diskussionskultur, där man lyfte fram positiva saker i arbetet, såsom ett bra och säkert jobb, bra lön och goda arbetsvillkor. Dessa gäller även idag. Efter UUA-dagarna åkte vi hem nöjda och vid gott humör. Jag är mycket tacksam för min erfarenhet vid Nödcentralen. Jag fick jobba med väldigt bra chefer och medarbetare samt i en god arbetsgemenskap. Och jag vet fortfarande vilket nummer jag ska ringa för att få hjälp, om jag någon gång behöver det, avslutar Aho.

Nödcentralsverket 20 år 

År 2001 inrättades en ny statlig myndighet: Nödcentralsverket. Då fick man en unik nödcentralsservice till Finland, där ett ämbetsverk tar emot alla nödmeddelanden via ett nödnummer, behandlar uppgifterna och larmar de nödvändiga enheterna genom samma datasystem. Före Nödcentralsverket svarade flera regionala nödcentraler och polisens larmcentraler på nödsamtalen.