Hätäkeskuslaitos julkaisee blogeja suomeksi ja ruotsiksi.

Att våga medge att man behöver en kort paus är ingen skam eller svaghet 

Julkaisupäivä 15.12.2020 10.27 Blogit

Klockan var ca 13 denna höstdag när samtalet kom in. Pipet i lurarna väckte mig ur dagdrömmarna och jag svarade på samtalet med mitt vanliga:

"Hätäkeskus, nödcentralen"

Samtidigt som jag hörde via telefonen att det var en person med svår andnöd kollade jag de tekniska uppgifterna som systemet gav mig, bland annat adress och lokaliseringsuppgifter. 

"Jag.. tror… Jag behöver en ambulans," flämtar kunden.

"Jag hör det. Svara bara ja eller nej, ansträng er inte. Bor ni på adressen Mellanväg 112?"

"Ja"

Jag fyller i nödvändiga uppgifter, och larmar ambulansen samt första vårdens förman. Dessutom kruxar jag i rutan för handräckning. En räddningsenhet larmas för att säkra att vårdpersonalen kommer in i lägenheten. Jag vågar inte lita på att kunden/patienten orkar öppna dörren. Jag hör en hård duns via mina lurar och hör också hur kundens andning rosslar högt och ojämnt. Kollar responstiden för enheterna: tre minuter. Ropar ”hallå” några gånger i luren utan att få något svar, hör bara den rosslande andningen. Två minuter kvar. Tiden känns lång för den som väntar. Jag besluter att jag håller upp linjen tills jag säkert vet att hjälpen kommit fram. Säger med jämna mellanrum i luren att hjälpen är på väg, trots att jag inte vet säkert om kunden hör eller förstår mig. Jag stänger av den automatiska svarsfunktionen, vet att jag behöver samla mig efter det här om bara för en kort stund. Nu hör jag buller via lurarna och hör hur någon ropar:

"Räddningsverket, är det någon här?"

Jag hör hur räddningspersonalen börjar jobba och kan med gott samvete avbryta samtalet.  Tar en slurk ur min vattenflaska och andas in djupt några gånger. Aktiverar den automatiska svarsfunktionen och hör det bekanta pipet i mina lurar.
"Hätäkeskus, nödcentralen"

Historien är helt fiktiv, men det finns en verklig händelse i bakgrunden. Såhär kan ett nödsamtal gå till. 

Det viktiga är dock att komma ihåg att även det hårdaste proffset ibland måste ta och pusta ut. Ingen orkar i oändlighet. Vi som är proffs på nödsamtal är i grund och botten ändå bara människor. Att våga medge att man behöver en kort paus är ingen skam eller svaghet, tvärtom är det en styrka. Vi måste våga medge när vi behöver en kort stund för att samla oss, om vi inte gör det så brakar vi ihop förr eller senare. Våga visa att du är mänsklig, våga visa att du är känslig. Du är tuffare än du tror.

Marcus, Ledande nödcentralsoperatör
 

Hätäkeskuspalvelut