Dagens nödcentralsverksamhet har sina rötter i den omfattande enkätundersökningen som genomfördes 1991. På den tiden fanns det i Finland totalt cirka 100 polisiära larmcentraler och kommunala områdeslarmcentraler. Nödcentralsresurserna var utspridda till flera enheter där det alltid fanns några nödcentraloperatörer i skift. Om det för en olycka, vanligtvis en trafikolycka, behövdes flera myndigheters insatser var man tvungen att ringa om detta mellan olika centraler.

Först kring medlet av 1980-talet utvecklades dagens adressystem där alla vägar har namn och nummer, och husen har jämna nummer på den ena sidan och udda nummer på den andra sidan. Innan adressystemet blev klart krävdes det av nödcentraloperatören god lokalkännedom, då det var nödvändigt att känna till var bybutiker, lider och allehanda vedtravar fanns då ambulanser skulle dirigeras till rätt ställe. Det gällde att vara noggrann, eftersom en person som ringde ett nödsamtal ofta beskrev rutten sett från den plats hen befann sig, vilket innebar att höger och vänster blev vice versa för räddningspersonalen som anlände från annat håll. 

I början av 1990-talet beställde inrikesministeriet en omfattande enkätundersökning för att ta reda på medborgarnas, myndigheternas och olika samfunds vision om nödcentralsverksamheten 2000. Resultatet i undersökningen var enhälligt: en flermyndighetscentral som verkar i skyddade lokaler och kan betjäna alla fältaktörer. Lyckligtvis fanns det hos inrikesministeriet framsynta och fördomsfria personer som tog itu med nödcentralsreformen enligt resultaten i enkätundersökningen.

Ett nytt statligt verk: Nödcentralsverket

Man stötte på stort förändringsmotstånd och många förutfattade meningar. I ärendet uppkom rädsla för att förlora ledningspositioner och att myndighetsledningen på detta sätt skulle försvagas då nöd- och larmcentralerna, som även hade verkat som meddelandecentraler, inte längre skulle stå under den egna organisationens kommando.

Men 1990-talet var dock den finaste tiden under min yrkeskarriär. Gamla uppfattningar, rutiner och organisationsstrukturer bröts ned. Vid otaliga planeringsmöten bröt man arm om än det ena, än det andra. Frasen "det kan inte vara möjligt" hördes ofta. Dock ändå såg man också möjligheter, och senare hördes redan "ja".

Därefter följde en period med försöksnödcentraler, och under denna visade det sig att verksamhetsmodellen just i fråga om storolyckor och flermyndighetsuppdrag var mycket effektiv. I dessa situationer fick medborgarna hjälp otroligt mycket snabbare än tidigare. Visst fanns det också omständigheter gällande ekonomin och resursallokeringen som bidrog till att lagen om försök med nödcentraler ändrades till lagen om nödcentralsverksamhet, och det blev dags att inrätta en gemensam nödcentral med 15 myndigheter i Finland. I Finland fick man då en nödcentralstjänst där en enda myndighet tar emot alla nödmeddelanden på ett och samma nödnummer, behandlar uppgifterna och larmar de behövliga enheterna genom samma datasystem.

Unik verksamhetsmodell

År 2003 fick den finländska nödcentralsmodellen Europeiska nödnummerorganisationens pris för bästa verksamhetsmodell. Detta pris gavs inte utan anledning. Hur mycket man än söker i världen så finns det inte något helt motsvarande verksamhetssätt. 

Jag tror att också det övriga myndighetssamarbetet har förbättrats i och med utvecklingen av nödcentralsverksamheten. Ett bevis på detta är responsmodellerna och anvisningarna som har inkluderats i nödcentralernas datasystem ERICA och som olika myndighetsparter arbetat med otaliga timmar, tillsammans och separat, för att begrunda vilka händelser och incidenter vi kan stå inför och hur vi i dessa otaliga fall kan bidra med styrkor som ger hjälp. 
Skolskjutningarna i Kauhajoki och Jokela, knivattacken i Åbo, svärdmannen i Kuopio, storolyckan i Konginkangas – de extremt effektiva aktionerna i dessa och många andra uppdrag visar att vi inte vunnit medborgarnas förtroende för inget.

Teknik ersätter inte människor

Under Nödcentralsverkets korta historia har tekniken utvecklats fortlöpande, vilket kräver innovationer, systematik, tålmodighet och förändringsbenägenhet. I allmänhet förändras förfarandena på något sätt när de tekniska lösningarna utvecklas.

Tekniken ska stödja människan arbete så gott det går, men inte ens den bästa tekniken ersätter människan då det gäller att visa mänsklighet, empati, engagemang och stöd. 

I dag har tekniken möjliggjort en nätverksmodell för Nödcentralsverket. Samtalen styrs på riksnivå till en ledig nödcentraloperatör. Numera positioneras ett nödsamtal automatiskt, och nödcentraloperatörens uppgift är också främst att säkerställa positionsuppgiften. Man behöver inte längre veta var vedtravarna finns. 

Osynliga hot

När jag började min karriär som larmmästare vid den kommunala områdeslarmcentralen hörde olyckan i Tjernobyl till de första ovanliga händelserna. Strålningen var osynlig, ljudlös och smaklös. I detta skede av min karriär utgörs hotet av coronaviruset som, likt strålningen, är en osynlig konkret fara för hälsan.
Med järnhård attityd, yrkesskicklighet och friktionsfritt samarbete klarar vi också av kommande hot och går mot ett ännu säkrare Finland.

Många grattis Nödcentralsverket 20 år!

Jukka Aaltonen
utvecklingsdirektör, Nödcentralsverket

 

Nödcentralsverket 20 år

År 2001 inrättades en ny statlig myndighet: Nödcentralsverket. Då fick man en unik nödcentralsservice till Finland, där ett ämbetsverk tar emot alla nödmeddelanden via ett nödnummer, behandlar uppgifterna och larmar de nödvändiga enheterna genom samma datasystem. Innan Nödcentralsverket etablerades svarade flera regionala nödcentraler på nödsamtalen, och verksamhetsområdena hade olika nödnummer.